mrscrooge

Att försöka beskriva känslan i mig nu, är vad jag vill med detta inlägg. Men jag känner på mig redan nu att jag kommer misslyckas ganska så nämnvärt med det.

Tänk dig definitionen av ordet välbehag. Addera sedan faktorerna som jag tänker nämna nu, så kommer du förhoppningsvis känna något som kan efterlikna mitt tillstånd just nu. 

Känslan av att någon du litar på till 100% kittlar dig med en snövitfjäder, upp och ner längs hela ryggraden. Ända tills dina nackhår står rakt ut. Känslan av att din hud krusar sig som vatten av en mild sommarbris. Och allt samtidigt som du är varm och behagligt luddig inuti.  

Vetskapen av att vara ledig en hel vecka från skolan. Känslan av att vara helt och hållet utvilad. Att veta att det finns folk som bryr sig om en tillräckligt mycket för att fråga en extra gång om du är ledsen över något, eller om du bara är trött. En oerhört underskattad och bortglömd företeelse.
Vetskapen om att vara älskad.

Meet me in outerspace
We could spend the night, watch the earth come up
I've grown tired of that place, wont you come with me
We could start again

How do you do it, make me feel like I do
How do you do it, it's better than I ever knew

Meet me in outerspace
I will hold you close, If you're afraid of heights
I need you to see this place, It might be the only way
That I can show you how, it feels to be inside of you

Det är min framtida man det!!!.. Synd att han dog för drygt 40 år sen bara..

Idag drar jag till Västerååås, Tjoho!

Det känns i luften att det börjar bli vinter. Vinden leker med höstlöven. Bär iväg med dem och sprider ut dem som ett täcke över det karga landskapet. Huden på mina händer har spruckit upp likt ett ökenlandskap. Jag slickar mig om mina nariga läppar i ett tappert försök att få dem smidiga igen. Vantar, mössa och halsduk får mitt hår att spraka av elektricitet. Jag sliter loss min tummvante med tänderna, där får den hänga kvar. Tills jag skrivigt färdigt mitt budskap på den immiga fönsterrutan i Pihlskolans minibuss ”Mamma, tror vi på vintern?”

"Våra minnen är pusselbitar till vilka vi är. De drömmar vi nattetid drömmer är trösklar som leder till dessa minnen. Det vi upplevt lagras i detalj och dofterna vi inandades, färgerna vi såg och detaljerna vi urskiljde fastnar likt motivet på ett fotografi. Och på samma sätt som ett fotografi bleknar med tiden, så bleknar även ett minne.

Jag drömmer ofta om dig. Går över din tröskel. Ibland när morgonen kommer och jag befinner mig någonstans mellan sömn och vakenhet, platsen där man ser allt som klarast, så är det som om jag kan ta på dig och känna dofterna av dig. Som om fotot aldrig bleknat. Men det är bara för en kort sekund. Sedan möter jag sanningen som vore det ett expresståg och jag dess mål. Den exploderar i mig och den korta lögn jag hunnit bygga upp under natten raseras skoningslöst. En ny dag gryr. Utan dig"

I skuggan av den till synes oändligt höga bergstoppen stod jag när jag funderade över hur jag skulle ta mig över. Eller under. Eller hur jag skulle bära mig åt för att borra mig rakt igenom den. Det ända viktiga var att på ett eller annat vis lämna den snöbeklädda jätten bakom mig. Känseln hade för länge sen försvunnit från nästippen och ur min haka. Jag var härdad, stark och motiverad med ögonen fast riktade mot mitt mål. Permafrost var något jag tampats med hela livet, jag var van. Men denna hiskeliga gigant var något nytt även för mig. Med bestämda steg satte jag kosan mot snöjätten medans jag ropade peppande uppmaningar till mig själv som varnade om att jag var på frammarsch ” Kom an då, Yeti ditt fega kräk”. ”Kom an då”.  ”så ska vi allt se vems blod som först fryser till is”

Jag vill tillläga att jag har ett problem som måste lösas snarast. Helst innan jag blir galen. Men jag vågar inte gör't :$