DOMÄÄÄRN
Vilken paradox. Vi blir upprörda när folk kommer in med leriga skor på våra nybonade golv. När vi av misstag råkat få med oss lite barr och grus med utifrån så förbannar vi det . Som om det skulle vara något av betydelse. Sedan när vi kommer ut i naturen. Så förbannar vi den jäveln som har skräpat ner i naturen och slängt "inomhus grejer" utomhus. Jag förstår inte riktigt. Är ordet "smutsigt" en variabel som ändras beroende på vart man befinner sig? Jag förstår inte de människorna som tycker de har "smutsigt" när man tagit en del av naturen med sig hem. För mig är naturen det renaste som finns. Är det någon som skräpar ner så är det människan, människan som besudlar naturen och inte tvärt om.
Jag kan inte begripa hur människan kan ha gjort inomhusmiljön till sitt eget. Jag förstår inte att vi föredrar att vara inlåsta i små symetrisktfyrkantiga byggnader med små fyrkantiga fönster och i vått och torrt kalla det våra hem. Hem med små symetriska fönster, där vi kan sitta och kika ut på resten av världen, utan att själva deltaga. Symetri och raka linjer. Vad bekväm man har blivigt. Sen när vi väl lämnar våra "hem" är för att besöka någon annans hem. Men min lägenhet är inte mitt hem. Mitt hem är jorden, skogen och framförallt där mina vänner och familj befinner sig. 
Jag behöver lajva :)
