To day, I'm a boy
Hon kände det i sig, men hon kunde inte hjälpa det. Hon sjönk djupare och djupare in i sig själv. Allt runt om kring var oklart som i ett töcken. Svaga konturer som svepte omkring i perferin. Hon hade tappat en stor del av sin kontakt med omvärlden. Hon pratade inte med någon längre. Hon ringde aldrig längre, så som hon alltid gjort förut. Hon kunde sitta timmar i streck vid telefonen och pladdra med sina vänner om allt och ingen ting -Men det gjorde väl inget. jag saknar inte dem och dem saknar inte mig, intalde hon sig.
Sedan han försvann hade hon svårt att få grepp om vardagen. Hon kände att hon trevade runt i mörkret. Inget var konstant. Hon hade inga mål och ingen mening. Det ända som hjälpte henne att känna sig någorlunda bekväm med sin tillvaro var likgiltigheten. Hon ville inte ta ställning till något. Om man inte hade några förhoppningar, skulle man heller inte bli besviken. Hon orkade inte bli besviken igen. 
