mrscrooge

”Vårt språk är ett brustet rop, snabba viskningar, en cigarettglöds ojämna puls. Vi är de som drivits ut att söka vänner i natten. Vi skyndar oss genom gatorna, rädda att bli igenkända, utpekade och upphunna, rädda att själva vara jagade.
Vår stad är blå och gjord av sten. Gatorna är breda och tomma, affärerna, kontoren och bankerna är låsta och tillbommade.
Vi är de som blev över när alla andra evakuerades. Vi väntar på den stora floden.
Vi har inte gått under, vi har anpassat oss. Rätt lika råttor, likafullt är vi människor, med människors behov av ömhet, med människors längtan efter kärlek.
Vi gräver ständigt efter vatten, och våra händer blöder.
Staden är en öken, och vid vattenhålen samlas vi för att dricka, men vår törst är ofantlig och inget vatten kan släcka den.
Snart brinner åter våra strupar.
Jag söker andra i buskens skugga, på bakgatan, kring den ensamma pissoaren. I kalsongerna väntar min uppväckta manlighet på att ännu en gång få bli erkänd, utsläppt i frihet.
Sedan skyndar jag därifrån med trött och slitet hjärta.
Jag hör gryningens måsar, ser tidningsbudet släpa sin kärra från port till port. Snart skall jag sova och förtränga denna och alla andra nätter.
Andra har satt villkor på mitt liv. Också jag har vissa krav. Sedan har jag jämkat samman allt till ett trasigt och glappande liv. Jag har härdats och formats, om jag nu hatar vet jag att jag inte föddes sådan.
Hatet har ett ursprung, och jag är dess första offer.
I Leningradsymfonin söker jag min tröst. Utan att öppna ögonen lyfter jag händerna och låter dem dansa."